Skyddsåtgärder  Introduktionsprojekt
  
printable version


Hem

Fjällgåsen

Skyddsåtgärder
   Minskad jakt
   Introduktionsprojekt

Ultralättmetoden

Organisationen

Projekt

Partners

Supportrar


Introduktionsprojekt

Det har genomförts ett antal projekt att återplantera fjällgåsen i naturen och på så sättet förstärka den lilla återstående populationen. Ett antal fjällgäss har fötts upp på fågelgårdar och sedan släppts ut i naturen. Sådana projekt, men med olika metoder, har genomförts både i Sverige och i Finland.

 

Det svenska fjällgåsprojektet (Projekt Fjällgås)

Under ledningen av framlidne Lambart von Essen påbörjade (Svenska Jägareförbundet 1979 ett projekt i svenska Lappland. Målet var att undvika de största hoten längs flyttvägarna och skapa en ny rutt till skyddade vinterkvarter.

 

WWF Sverige gick med i projektet 1981. Lambart von Essen använde halvtama vitkindade gäss (Branta leucopsis) som fosterfåglar för unga fjällgäss, som på det här sättet lärde sig den nya flyttvägen till Västeuropa. Äggen av halvtama vitkindade gäss, som häckade i naturen och migrerade till Nederländerna, ersattes med ägg från fjällgäss som hölls i fångenskap. Efter ungarna hade kläckts, infångades familjerna och transporterades senare till Lappland, där de släpptes ut. På hösten följde de unga fåglarna sina fosterföräldrar till Nederländerna. Nästa vår kom familjerna tillbaka till Sverige och skildes åt. Vitkindade gäss var trogna sina traditionella häckningsområden i Mellansverige, medan de unga fjällgässen, enligt von Essens planer, återvände till den plats i Lappland där de först hade satts ut.

Metoden med vitkindade gäss visade sig fungera bra och ett nytt svenskt bestånd har etablerats. Idag finns det ca 100-150 individer i Sverige och denna återintroducerade population migrerar till Nederländerna. Den nyetablerade populationen ökar sakta, 1988 fanns det ca 50 individer och sedan dess har det observerats flera framgångsrika häckningar och ca 70 ungar har blivit flygfärdiga. Nackdelen med metoden var hybridisering, enskilda fjällgäss har parat sig med vitkindade gäss.

 

Det finska introduktionsprojektet

1989 påbörjade WWF Finland sitt utplanteringsprojekt med fjällgäss. Unga fjällgäss från det lilla återstående finska beståndet släpptes ut i norra Finland. Det gjordes inga försök att ändra flyttvägarna. Fram till 1998 släppte WWF ut totalt 143 fåglar, varav 123 var unga fåglar under sitt första levnadsår, 5 var under sitt andra levnadsår och 15 var vuxna fåglar. Grupperna var inte familjer, men oftast en familj med mer eller mindre adopterade extra ungfåglar. Resultatet blev att mindre än 10 % av dessa utplanterade fåglar observerades igen i finska Lappland och bara en vuxen fågel observerades i närheten av utplanteringsområdet. Dessa fåglar har tydligen också en mycket stor årlig dödlighet (ca 80 % under det första året och ett medeltal av 65 % under de första fem åren). Fram till idag har inga häckande par observerats. Med största sannolikhet är jakten den största orsaken till hög dödlighet: 7 av 10 ringmärkta fåglar blev skjutna.

 

Hur kan fjällgåsen överleva i Fennoskandien?

De viktigaste åtgärderna för fjällgåsens överlevnad är att kontinuerligt skydda rastplatserna och minska dödligheten till följd av jakt. Som det sista årtiondet har visat, kommer dessa åtgärder dock inte räcka till om vi vill vända den ständigt negativa trenden. Det har varit extremt svårt att minska jakttrycket. Det ser ut som att dödligheten från jakt enbart kan minskas genom att förbjuda eller kraftigt minska jakt på bläsgås. Men det är inte sannolikt att jakt på bläsgås kommer att förbjudas i de sydeuropeiska länderna, helt eller delvis, under den närmaste framtiden. Förutom de skyddsåtgärder som redan har vidtagits, behövs det också introduktionsprogram, som t.ex. det svenska projektet, vilket resulterat i ett häckande bestånd i Fennoskandien. Men det är tydligt att denna metod har sina nackdelar. Metoden innebär en risk för hybridisering med vitkindad gås (fosterföräldrararten) och antalet fjällgäss som kan introduceras varje år är högst beroende av antalet vitkindade gäss som finns ”tillgängliga”. Så kapaciteten är låg, årligen kan man bara släppa ut ett litet antal individer. Ett lyckat introduktionsprojekt förutsätter att ett stort antal fåglar introduceras över de nästkommande åren. För att åstadkomma detta måste även andra metoder än den svenska användas.

 



  Intern  Ordförteckning  Länkar  Download  Kontakt  Information om utgivaren